Cicci

Jag betvivlar att jag är den enda som känner så här.
Samvete för att jag har dåligt med pengar.
Samvete för att jag inte kan ha bättre hand om mina pengar.
Sitter hemma hos Wishnu och båda har riktigt dåligt med pengar.
Han gick precis för att ta en buss för att kunna handla där det är billigare här i Växjö.
Jag skickade med han 20kr av mina pengar (äger typ inte mer) och bad han att köpa pasta åt mig för de pengarna.
Innan han gick så sa han att han skulle köpa mat iaf, kysste mig och gick.

Det började med att vi åkte hit till Växjö igår-eftermiddag och upptäckte att Wishnu knappt har någon mat här hemma.
Vi gjorde iordning de sista pommesen som fanns och åt.
Idag vaknade vi med en tung känsla som låg och tryckte.
Vi visste att vi inte hade något att äta...
Vi satte oss vid datorerna och surfade lite.
Efter ett tag så la sig Wishnu i sängen och såg ut att kunna börja gråta när som.
Jag gick bort till han och smekte hans kind med min hand och frågade vad det var som han funderade över.
Han sa det att han inte har några pengar.
Jag svarade att det har ju inte jag heller.
Han sa det att han inte visste hur han skulle kunna fixa mat åt oss i 3 veckor framöver innan pengarna kommer.
Jag sa det att han inte behöver att tänka på mig för jag klarar mig på pasta i typ 1 månad, har ju gjort det flera ggr innan.
Men han vill inte att jag ska göra det igen.

Så nu är han iväg och ska handla.
Jag sitter kvar med världens samvete.
Samvetet över att jag är så dålig.
Jag är skyldig folk pengar och jag försöker betala tillbaka till dem så gott jag kan.
Men har fortfarande samvete över att jag är skyldig dem pengar.
Har samvete över att Wishnu mår dåligt över att han inte har pengar.
Jag vill bara gråta...