Cicci

Hur kommer det sig att när någon man har nära är ledsen så blir man själv ledsen?
Min tjejkompis (nämner inga namn), fick veta för bara ett litet tag sen att hennes bror har cancer. Han är 37år gammal, har fru och en unge, de ska ha ett barn till i februari. Men han kommer aldrig att få se sitt barn växa upp, han kommer aldrig få se sitt barn över huvudtaget. För han kommer att dö inom några veckor. Han har så stora cancertumörer i hjärnan att de inte kan operera bort dem.
Så nu sitter hon där, ledsen och förkyld på samma gång.
Förra julen var den sista julen hon hade tillsammans med sin storebror. Sin storebror som alltid har funnits där vid hennes sida.
Hur tar man sig igenom något sånt?
Vad ska man säga till henne?
Det finns inga ord i hela världen som kan få det bra igen.
Så nu när man har pratat med henne, så blir man ledsen. Man vill bara gråta. Det slår en som den värsta stormen, rätt in i nacken, i hjärnan, in i hjärtat. Man blir ledsen. Det går inte att hejda på något vis.
Man vet inte vad man ska göra eller vad man ska säga?
Vad ska man göra för henne? Inga ord kan läka hennes hjärta. Hon kommer inte att orka prata om det, för det svider som en spetig dolk i hjärtat.
Hur hade jag jag själv reagerat?
Reagerat om det var min egna bror? Min älskade lillebror som jag älskar över allt annat och som jag är så rädd om. Om det var han? Vad skulle jag göra? Hur skulle jag reagera? Vad skulle jag vilja prata om?
Jag hade inte velat prata, jag hade inte velat ha någon där. Ni hade fått lämna mig ifred, för jag hade inte klarat av det! Det är jag för svag för. Jag hade inte orkat med det.
Min så kallade lilla värld hade gått sönder, precis som mitt hjärta och förnuft. Hade inte orkat!

Bryr mig om dig, ta hand om dig och din lilla värld!